Hörde att Blondinbella och Kenza kan plocka ut typ 200k i månaden på annonsintäkter. Det är fan helt absurt. Och sen påstår folk (jag är en av dem) att de är korkade... Jo, tjena... vem får slita på ett vanligt jobb för att tjäna en tiondel?
-----
Jag vill sluta vakna upp klockan sex och tvinga mig själv att gå upp. Jag vill sluta gå ut på morgnarna om det är under 15 grader. Jag vill sluta komma hem utan att ha varit utomhus under hela dagen och vara för trött för att göra någonting. Jag vill sluta frysa.
Jag vill se solen.
Jag vill surfa.
5 veckor till.
-----
Helt. Jävla. Seriöst. Kan folk sluta vara så jävla pretentiösa med sina bloggar?!
Nej, ingen av er förändrar någons liv.
Nej, ingen av er förändrar världen.
Nej, ni kommer aldrig någonsin bli publicerade, inte ens i någon jävla lokaltidning.
Nej, ni kommer aldrig någonsin få ett endaste jävla öre i några jävla annonsintäkter. Möjligen, möjligen kan ni under en tioårsperiod samla ihop tillräckligt med klick för att få en biobiljett till någon Bamsefilm på Intiman.
Nej, 10,20,50,100 eller ens 1000 läsare betyder inte att ni skriver bra.
Nej, det betyder inte att ni skriver roligt heller.
Och för HELVETE rent ut sagt - sluta skriva och försöka ha någon slags jävla kommunikation med "läsarna". "Läsarna" består i 97% av fallen av släkt, familj och personer som mest läser möget av samma anledning som man ser Kungarna på Tylösand. Undrar du vad din mamma tycker om någon jävla nyhet - ring henne och fråga för fan!
Jag är inte sur på Blondinbella för att hon spelar bimbo. Jag är inte sur på hon andra (inte Blondinbella, och inte Kenza, den där andra tjejen) för att hon photoshopar sina bilder. Och jag är inte sur på Kenza för att hon ser bra ut, tjänar pengar på att glassa eller för att hon missbrukar Zlatans bokstav genom att ha det i sitt låtsasnamn.
Däremot är jag jävligt förbannad på allihop eftersom de verkar ha skapat en hel jävla armé med idioter som tror att man tjänar några pengar på att blogga genom att kommentera ett valresultat, en jordbävning eller ett youtubeklipp med en mening.
Och ja, jag är jävligt förbannad på mig själv för att jag av någon jävla anledning ändå lägger ner dyrbar tid på att läsa pisset.
----
5 måndagar kvar. En av dem är i Stockholm. Och den sista räknar vi definitivt inte som "tung". Det blir nog bra det här. Det blir nog jävligt bra.
måndag 4 oktober 2010
onsdag 22 september 2010
Det har varit i mjuka händer hos flickor som skrattat åt den söta ynglingen på kortet ("OJ vad ung du ser ut att vara på bilden" är för övrigt HELT fel kommentar att säga till en sjuttonårig kille) och hos hårdhänta gränsvakter i östeuropa som förmodligen hade kunnat knäcka min rygg lättare än en Rasmus Jönsson bryter sina ben. Det har svettats i mina jeansfickor när jag gått timtals bärandes på en gigantisk jävla ryggsäck, och det har svalkat av sig i ölskvättet på alldeles för många bardiskar. Det har spenderat mer tid på Slagthuset än hela Eslöv tillsammans, och det har överlevt ett nyår i Sydney. Men framförallt har det aldrig, ALDRIG gett upp. Vid tillfällen när många andra hade kastat in handduken, tog det tag i sig själv och höll ihop. När jag, för ganska många månader sen, började kolla upp telefonnummer och möjligheter att åka till den svenska ambassaden, kände jag ändå på mig att jag skulle kunna lita på Passet.
Det flirtade sig in och ut ur alldeles för många länder, trots att ålderstecknena var tydliga.
Inte ens när ersättaren ankom till Polishuset förra måndagen orkade jag ta mig in och hämta upp det. Tänk om de skulle strimla mitt gamla pass? Jag kunde passnumret utan och innan, och visste precis vilka siffror i jag skulle kunna byta ut i incheckningarna på diverse hostel och exakt vilka ursäkter jag skulle ha om någon skulle påtala någonting (vilket aldrig hände).
Jag kunde, till en början i alla fall, påtala precis när de båda sprickorna uppstod. Och det gjorde nästan ont i hela kroppen när jag såg all världens passkontrollanter böja och tänja det till bristningsgränsen och jag såg hur sprickorna blev större för var sekund som gick.
Men det höll sig ihop. Det gav aldrig upp. "Det här passet måste vara skånskt" lär de amerikanska passkontrollanterna ha sagt i sitt fikarum fullt med beslagtagna surfingbrädor. Men precis som Napoleon en dag slutade erövra nya landsområden, precis som Akilles en gång i tiden mötte sin överman, och precis som att Zlatan en gång i tiden kommer peaka i sin karriär, så kom även Passet till sin vägs ände, i form av en deprimerande kärring på postkontoret på ICA som måste varit duktigt trött på sitt miserabla liv.
"Hejhej. Jag skulle vilja hämta ut ett paket som är kommet till mig!" säger jag och lämnar över min rek-lapp, som krävs för att jag ska få tillgång till mitt paket.
"Okej". Säger tanten på sitt fruktansvärt uppmuntrande sätt, och börjar rota i lådorna.
"Hur ser det ut?" frågor hon mig, precis som om jag hade skickat paketet till mig själv.
"Jaadu, det innehåller några CD-skivor, så det är nog inte jättestort i alla fall, annars vet jag inte riktigt"
"Här har vi det!" säger tanten, nästan med lite glädje i rösten faktiskt, och räcker över det till mig, samtidigt som jag visar henne mitt pass.
"Det är lite söndrigt, men man ser ju att det är jag i alla fall" säger jag lite charmigt.
Precis som om min charm hade räckt mot den här tanten? Ungefär som försöka släcka helvetet med en hink vatten...
"Ajaj! Du, det här ser inte bra ut"
"Näe, alltså jag vet... Men du ser ju att det är jag i alla fall, det måste väl vara huvudsaken?"
"Nej du, det här är inte giltligt, det kan jag inte godkänna. Har du ingen annan legitimation med dig" (jodå, självklart har jag det, jag bara tycker det är kul att springa runt med ett trasigt pass din jävla fubbick)
"Nej tyvärr. Men... poängen måste väl vara att du ser att det är jag? Du ser ju att brevet är adresserat till mig?"
"Det måste vara ett giltligt pass för att vi ska kunna lämna ut det. Du får gå till polisen och fixa ett nytt pass och komma tillbaka när du fått det"
"Men... Innan jag hinner få det så kommer ni ju ha skickat tillbaka detta till avsändaren, som är i Australien?!"
"Ja, det är inte mitt problem"
"Alltså, vi snackat om att hämta ut ett paket, som vi båda vet är mitt. Det måste ju gå att lösa"
"Vänta lite så ska jag gå och prata med min chef" säger tanten och går iväg med mitt kära pass som någon slags hjälplös gisslan. Märk väl; hon tar mitt pass, jag ber henne inte ta det med sig.
Fem minuter senare kommer hon tillbaka.
"Nu hade du tur. Min chef var på gott humör och sa att det var okej. Men detta var sista gången du kan använda det passet!"
Jovisst, hann jag tänka, så säger de varenda jävla gång. Är det inte en sur tjej på banken så är det fantamig någon sur idiot på posten. T.o.m. fått flera tillsägelser av butikspersonal när jag handlat på mitt kort. Här har jag gått och trott att hela poängen med att legitimera sig i Sverige har varit att visa att jag faktiskt är jag, men ack så fel jag har haft.
Men i samma sekund som jag får tillbaka mitt pass får "sista gången" en helt ny innebörd.
Jag har ingen aning om vad som hände när hon var iväg med passet. Om hon tog fram en sax och gjorde processen kort, eller om det klumpiga satkärringen trodde att hon skulle kunna laga det genom att vicka extra mycket och extra hårt.
För i min hand llåg inte längre ett pass med en obeveklig vilja. Där låg en passpärm. Och en stor, lös bit från själva fotosidan. Hon hade dödat det. Avlivat det.
"HAR DU FÖRSTÖRT MITT PASS?!"
"Äh du, det hängde ihop på en skör liten tråd" Säger hon, nästan hånfullt och måttar upp någonting som storleksmässigt liknande en genomsnittlig SD-röstares intellekt med sina krokiga fingrar.
"Ja, men det satt väl i alla fall ihop?! Det är en väsentlig skillnad" Säger jag och ska rycka åt mig kuvertet.
"Lugna ner dig, ha inte den attityden" hör jag från hennes brutala mun när hon skjuter in streckkoden.
Jag bryr mig inte ens om att reagera. Jag sliter åt mig kuvertet.
"Tack för att du förstörde mitt pass" hör jag mig själv säga när jag går därifrån.
Vad hon skriker efter mig har jag ingen aning. Och jag hade inte kunnat bry mig mindre.
Det flirtade sig in och ut ur alldeles för många länder, trots att ålderstecknena var tydliga.
Inte ens när ersättaren ankom till Polishuset förra måndagen orkade jag ta mig in och hämta upp det. Tänk om de skulle strimla mitt gamla pass? Jag kunde passnumret utan och innan, och visste precis vilka siffror i jag skulle kunna byta ut i incheckningarna på diverse hostel och exakt vilka ursäkter jag skulle ha om någon skulle påtala någonting (vilket aldrig hände).
Jag kunde, till en början i alla fall, påtala precis när de båda sprickorna uppstod. Och det gjorde nästan ont i hela kroppen när jag såg all världens passkontrollanter böja och tänja det till bristningsgränsen och jag såg hur sprickorna blev större för var sekund som gick.
Men det höll sig ihop. Det gav aldrig upp. "Det här passet måste vara skånskt" lär de amerikanska passkontrollanterna ha sagt i sitt fikarum fullt med beslagtagna surfingbrädor. Men precis som Napoleon en dag slutade erövra nya landsområden, precis som Akilles en gång i tiden mötte sin överman, och precis som att Zlatan en gång i tiden kommer peaka i sin karriär, så kom även Passet till sin vägs ände, i form av en deprimerande kärring på postkontoret på ICA som måste varit duktigt trött på sitt miserabla liv.
"Hejhej. Jag skulle vilja hämta ut ett paket som är kommet till mig!" säger jag och lämnar över min rek-lapp, som krävs för att jag ska få tillgång till mitt paket.
"Okej". Säger tanten på sitt fruktansvärt uppmuntrande sätt, och börjar rota i lådorna.
"Hur ser det ut?" frågor hon mig, precis som om jag hade skickat paketet till mig själv.
"Jaadu, det innehåller några CD-skivor, så det är nog inte jättestort i alla fall, annars vet jag inte riktigt"
"Här har vi det!" säger tanten, nästan med lite glädje i rösten faktiskt, och räcker över det till mig, samtidigt som jag visar henne mitt pass.
"Det är lite söndrigt, men man ser ju att det är jag i alla fall" säger jag lite charmigt.
Precis som om min charm hade räckt mot den här tanten? Ungefär som försöka släcka helvetet med en hink vatten...
"Ajaj! Du, det här ser inte bra ut"
"Näe, alltså jag vet... Men du ser ju att det är jag i alla fall, det måste väl vara huvudsaken?"
"Nej du, det här är inte giltligt, det kan jag inte godkänna. Har du ingen annan legitimation med dig" (jodå, självklart har jag det, jag bara tycker det är kul att springa runt med ett trasigt pass din jävla fubbick)
"Nej tyvärr. Men... poängen måste väl vara att du ser att det är jag? Du ser ju att brevet är adresserat till mig?"
"Det måste vara ett giltligt pass för att vi ska kunna lämna ut det. Du får gå till polisen och fixa ett nytt pass och komma tillbaka när du fått det"
"Men... Innan jag hinner få det så kommer ni ju ha skickat tillbaka detta till avsändaren, som är i Australien?!"
"Ja, det är inte mitt problem"
"Alltså, vi snackat om att hämta ut ett paket, som vi båda vet är mitt. Det måste ju gå att lösa"
"Vänta lite så ska jag gå och prata med min chef" säger tanten och går iväg med mitt kära pass som någon slags hjälplös gisslan. Märk väl; hon tar mitt pass, jag ber henne inte ta det med sig.
Fem minuter senare kommer hon tillbaka.
"Nu hade du tur. Min chef var på gott humör och sa att det var okej. Men detta var sista gången du kan använda det passet!"
Jovisst, hann jag tänka, så säger de varenda jävla gång. Är det inte en sur tjej på banken så är det fantamig någon sur idiot på posten. T.o.m. fått flera tillsägelser av butikspersonal när jag handlat på mitt kort. Här har jag gått och trott att hela poängen med att legitimera sig i Sverige har varit att visa att jag faktiskt är jag, men ack så fel jag har haft.
Men i samma sekund som jag får tillbaka mitt pass får "sista gången" en helt ny innebörd.
Jag har ingen aning om vad som hände när hon var iväg med passet. Om hon tog fram en sax och gjorde processen kort, eller om det klumpiga satkärringen trodde att hon skulle kunna laga det genom att vicka extra mycket och extra hårt.
För i min hand llåg inte längre ett pass med en obeveklig vilja. Där låg en passpärm. Och en stor, lös bit från själva fotosidan. Hon hade dödat det. Avlivat det.
"HAR DU FÖRSTÖRT MITT PASS?!"
"Äh du, det hängde ihop på en skör liten tråd" Säger hon, nästan hånfullt och måttar upp någonting som storleksmässigt liknande en genomsnittlig SD-röstares intellekt med sina krokiga fingrar.
"Ja, men det satt väl i alla fall ihop?! Det är en väsentlig skillnad" Säger jag och ska rycka åt mig kuvertet.
"Lugna ner dig, ha inte den attityden" hör jag från hennes brutala mun när hon skjuter in streckkoden.
Jag bryr mig inte ens om att reagera. Jag sliter åt mig kuvertet.
"Tack för att du förstörde mitt pass" hör jag mig själv säga när jag går därifrån.
Vad hon skriker efter mig har jag ingen aning. Och jag hade inte kunnat bry mig mindre.
tisdag 21 april 2009
Riktigt nära nu. 8 dagar. En vecka lite drygt. Och de flesta "måste"-grejer är uppfixade. Bara någon enstaka kvar, men det får jag fan se till att lösa helt enkelt. Så det ska nog bli bra.
Däremot börjar små, små reseproblem dyka upp.
- Vad fan ska jag packa? Vilka skor ska jag ha med? Hur många par jeans? (Oj vad jag kände mig som en tjej när jag skrev det, men vafan, det är ju så)
- Ska fixa en ny iPod, så jag måste fylla den med musik. Men vad för musik? Och vilka filmer? Fuck Ipred!
- Blogg eller resdagboken?
Okej, det var väl i och för sig alla problem jag har, än så länge. Lär väl dyka upp fler. Fast vafan, skitsamma.
Om 10 dagar är jag i fucking Australien. Det är ganska sjukt.
----
Mitt i alla denna iPod-problematik sitter jag och inser att jag har lyssnat på "Blanda spår" på min nuvarande iPod i över en timme utan att behöva bytt låt en enda gång. Det är ganska grymt. Jag är imponerad av min musiksmak.
----
Ska verkilgen ta tag i träningen den sista veckan nu. Om inte annat så ska jag i alla fall ut och springa så mycket som möjligt. Vägrar gå ut och springa i Australien om jag inte känner att jag har hyfsad kondition.
--
Äsch, nu har jag fan inget mer vettigt att skriva. Adjö så länge.
Däremot börjar små, små reseproblem dyka upp.
- Vad fan ska jag packa? Vilka skor ska jag ha med? Hur många par jeans? (Oj vad jag kände mig som en tjej när jag skrev det, men vafan, det är ju så)
- Ska fixa en ny iPod, så jag måste fylla den med musik. Men vad för musik? Och vilka filmer? Fuck Ipred!
- Blogg eller resdagboken?
Okej, det var väl i och för sig alla problem jag har, än så länge. Lär väl dyka upp fler. Fast vafan, skitsamma.
Om 10 dagar är jag i fucking Australien. Det är ganska sjukt.
----
Mitt i alla denna iPod-problematik sitter jag och inser att jag har lyssnat på "Blanda spår" på min nuvarande iPod i över en timme utan att behöva bytt låt en enda gång. Det är ganska grymt. Jag är imponerad av min musiksmak.
----
Ska verkilgen ta tag i träningen den sista veckan nu. Om inte annat så ska jag i alla fall ut och springa så mycket som möjligt. Vägrar gå ut och springa i Australien om jag inte känner att jag har hyfsad kondition.
--
Äsch, nu har jag fan inget mer vettigt att skriva. Adjö så länge.
onsdag 8 april 2009
3 veckor kvar nu. Det känns inte precis som tiden springer iväg, men samtidigt gör jag ingenting vettigt alls om dagarna. Jag jobbar. Som fan. 14 arbetsdagar till. Varav 1 är en lördag, så den räknas knappt.
Sitter och gör ungefär fyrtioelva budgetar om dagen. Kommer sällan fram till något nytt. Men ändå kommer jag aldrig fram till samma siffror. Äsch, jag kommer klara mig i alla fall, det är huvudsaken.
Förutom budgeten ser det faktiskt nästan ut som jag kan komma ner där lite o-klen. Inte krampig, inte biffig eller någonting sånt. Jag är inte Hulken (varken han gröna eller han i Porto), men det känns itne så realistiskt heller. Så jag siktar helt enkelt, som vanligt, på Brad Pitt i Fight Club.
Hade varit sjukt mäktigt om jag hört någon viska bakom min rygg om det.
"Är inte det han, han blonda i Fight Club?"
"Äsch, den är ju jättegammal. Hur dum är du egentligen? Det är säkert hans lillebror"
Nu är det dessutom varmt och ljust, så nu har jag inte så mycket att skylla på om jag inte kommer i form. Det skulle väl vara latheten då, men det känns inte riktigt som en godkänd ursäkt.
-----
Ett par saker till jag måste fixa innan jag åker. Men det löser jag. Värre är det däremot med huruvida jag ska skaffa resedagboken eller ha en reseblogg. Jag känner att jag måste skriva, om inte annat så för att mamma tvingar mig. Men jag har aldrig gillat resedagboken. Å andra sidan är det ju jävligt smidigt med att man kan lägga upp sina bilder där.
Jag tror jag blandar faktiskt, fixar resedagboken, men bara för att lägga upp bilderna. Sen ser jag till att skriva allting på en blogg istället. Känns mycket bättre så av någon anledning. Känns som det kommer bli mer skrivande också.
-----
3 veckor kvar. En helt vild chansning är att jag inte kommer hinna träffa så många innan dess heller. Äsch, så kan det gå.
3 veckor kvar. Sen jävlar.
Sitter och gör ungefär fyrtioelva budgetar om dagen. Kommer sällan fram till något nytt. Men ändå kommer jag aldrig fram till samma siffror. Äsch, jag kommer klara mig i alla fall, det är huvudsaken.
Förutom budgeten ser det faktiskt nästan ut som jag kan komma ner där lite o-klen. Inte krampig, inte biffig eller någonting sånt. Jag är inte Hulken (varken han gröna eller han i Porto), men det känns itne så realistiskt heller. Så jag siktar helt enkelt, som vanligt, på Brad Pitt i Fight Club.
Hade varit sjukt mäktigt om jag hört någon viska bakom min rygg om det.
"Är inte det han, han blonda i Fight Club?"
"Äsch, den är ju jättegammal. Hur dum är du egentligen? Det är säkert hans lillebror"
Nu är det dessutom varmt och ljust, så nu har jag inte så mycket att skylla på om jag inte kommer i form. Det skulle väl vara latheten då, men det känns inte riktigt som en godkänd ursäkt.
-----
Ett par saker till jag måste fixa innan jag åker. Men det löser jag. Värre är det däremot med huruvida jag ska skaffa resedagboken eller ha en reseblogg. Jag känner att jag måste skriva, om inte annat så för att mamma tvingar mig. Men jag har aldrig gillat resedagboken. Å andra sidan är det ju jävligt smidigt med att man kan lägga upp sina bilder där.
Jag tror jag blandar faktiskt, fixar resedagboken, men bara för att lägga upp bilderna. Sen ser jag till att skriva allting på en blogg istället. Känns mycket bättre så av någon anledning. Känns som det kommer bli mer skrivande också.
-----
3 veckor kvar. En helt vild chansning är att jag inte kommer hinna träffa så många innan dess heller. Äsch, så kan det gå.
3 veckor kvar. Sen jävlar.
måndag 30 mars 2009
Nytändning.
Det är något speciellt med måndagar. Antingen är de helt värdelösa. Alltså vi snackar helt värdelösa. Helsingborgstyle deluxe ungefär.
De flesta måndagarna är sådana.
Sen finns det de måndagarna som faktiskt är trevliga. Måndagar som man inte alls plågar sig igenom, utan där man studsar fram, där allting går ganska lätt.
De är ganska ovanliga, dessa trevliga måndagar. Jag har ingen aning om hur man ska göra för att locka fram dem, men helt plötsligt är dem bara där. Kanske har det någonting med månen att göra (Hej göteborgshumor!), men förmodligen inte.
Hursom helst, så var det här en sådan måndag. När nästa blir vet jag inte. Men senast om 5 veckor kommer det ju komma en alldeles underbar måndag. Det känner jag på mig.
----
Fan vad underbart skönt med sommartid. Klockan är kvart över 8 och det är inte helt mörkt ute. Det är visserligen långt ifrån ljust, och solen går fortfarande ner snabbt, men ändå. Det är på rätt väg (vad det nu spelar för roll för mig egentligen, oavsett vilket så hinner det nog inte bli jättevarmt på en månad)
----
Äsch, nu tappade jag lusten att skriva igen. Nu får det fan räcka.
De flesta måndagarna är sådana.
Sen finns det de måndagarna som faktiskt är trevliga. Måndagar som man inte alls plågar sig igenom, utan där man studsar fram, där allting går ganska lätt.
De är ganska ovanliga, dessa trevliga måndagar. Jag har ingen aning om hur man ska göra för att locka fram dem, men helt plötsligt är dem bara där. Kanske har det någonting med månen att göra (Hej göteborgshumor!), men förmodligen inte.
Hursom helst, så var det här en sådan måndag. När nästa blir vet jag inte. Men senast om 5 veckor kommer det ju komma en alldeles underbar måndag. Det känner jag på mig.
----
Fan vad underbart skönt med sommartid. Klockan är kvart över 8 och det är inte helt mörkt ute. Det är visserligen långt ifrån ljust, och solen går fortfarande ner snabbt, men ändå. Det är på rätt väg (vad det nu spelar för roll för mig egentligen, oavsett vilket så hinner det nog inte bli jättevarmt på en månad)
----
Äsch, nu tappade jag lusten att skriva igen. Nu får det fan räcka.
torsdag 26 mars 2009
Var och såg Slumdog Millionare igår med Tilina. Rikigt bra film. Nu är jag inte så jävla bra på att rangordna filmer (det enda jag är helt säker på är att när jag såg Final Destination för första gången var det världens bästa film), så hur bra den är går vi inte in på. Men det var bra, riktigt bra.
Typ 5 minuter innan filmen började var det bara jag och Tilina tillsammans med ett annat par (det där lät fel, men ja, äsch, skitsamma haha) i hela salongen. Okej, ingen jättestor salong, men ändå väldigt gott om lediga platser. Så kommer det in ett tredje par. Nu kan detta tredje par alltså sätta sig precis var som helst i hela jävla salongen, det var helt tomt och ganska uppenbart att det inte skulle bli någon rusning. De kan alltså sätta sig PRECIS var som helst, förutom självklart där vi sitter. Vart tror ni dem sätter sig? Jo, självklart platserna framför det andra paret. Helt allvarligt?! Visst, det var i mitten, och visst, de hade säkert bokat dem platserna. Men kan man inte sätta sig någon plats till höger eller vänster då?
Ingen big deal (nej jag syftar inte på någon cheeseburgare), men ändå. Hur jävla självisk får man vara?
Och nej, jag tror helt seriöst inte jag hade satt mig där om jag hade varit i deras läge.
----
Jag hade en kul sak från Jay Leno att berätta, men det blev fan inte alls kul när jag försökte skriva ner det. Så fram tills jag kommer på hur jag ska skriva det (alternativt hittar det på youtube och länkar, men vem fan orkar göra det egentligen?) så låter jag det vara.
----
Jag kom fan ner och träna idag trots allt. Jag trodde Åse förstörde ALLT när hon berättade att det snöade ute precis när jag bestämt mig för att sticka ner. Men lite övertalning och jävlaranamma senare så kom jag iväg trots allt. Så nu är jag sjukt nöjd.
Typ 5 minuter innan filmen började var det bara jag och Tilina tillsammans med ett annat par (det där lät fel, men ja, äsch, skitsamma haha) i hela salongen. Okej, ingen jättestor salong, men ändå väldigt gott om lediga platser. Så kommer det in ett tredje par. Nu kan detta tredje par alltså sätta sig precis var som helst i hela jävla salongen, det var helt tomt och ganska uppenbart att det inte skulle bli någon rusning. De kan alltså sätta sig PRECIS var som helst, förutom självklart där vi sitter. Vart tror ni dem sätter sig? Jo, självklart platserna framför det andra paret. Helt allvarligt?! Visst, det var i mitten, och visst, de hade säkert bokat dem platserna. Men kan man inte sätta sig någon plats till höger eller vänster då?
Ingen big deal (nej jag syftar inte på någon cheeseburgare), men ändå. Hur jävla självisk får man vara?
Och nej, jag tror helt seriöst inte jag hade satt mig där om jag hade varit i deras läge.
----
Jag hade en kul sak från Jay Leno att berätta, men det blev fan inte alls kul när jag försökte skriva ner det. Så fram tills jag kommer på hur jag ska skriva det (alternativt hittar det på youtube och länkar, men vem fan orkar göra det egentligen?) så låter jag det vara.
----
Jag kom fan ner och träna idag trots allt. Jag trodde Åse förstörde ALLT när hon berättade att det snöade ute precis när jag bestämt mig för att sticka ner. Men lite övertalning och jävlaranamma senare så kom jag iväg trots allt. Så nu är jag sjukt nöjd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)